ssustr

I en debattartikel i Aftonbladet (6/12) påstår Svenskt Näringsliv felaktigt att Lagen om anställningsskydd förklarar den höga svenska ungdomsarbetslösheten. Skribenterna, Stefan Fölster och Malin Sahlén, tar bland annat upp de fakta vi presenterade på Aftonbladet debatt den 7 oktober. Vi visade då att bara 2,5 procent av de arbetslösa ungdomarna har förlorat jobbet på grund av driftsinskränkning – alltså situationer där turordningsreglerna kan ha kommit till användning. Detta kallar Fölster och Sahlén ”kalkonargumentation” och menar om ”att ungdomar aldrig fick fasta jobb” så skulle ”TCO basunera ut att inga ungdomar någonsin förlorar sina fasta jobb till följd av LAS”.

De har rätt i att många unga sällan får tillsvidareanställning som de kan bli av med. Detta är precis vår poäng. Det visar att ungdomsarbetslösheten inte beror på de turordningsregler som reglerar uppsägning, utan på att unga inte erbjuds jobb eller tillräckligt trygga jobb.

Fölster och Sahlén hävdar att ”enligt forskningen” leder de svenska turordningsreglerna till att färre ungdomar erbjuds jobb, än mindre fasta jobb. Även detta påstående är felaktigt både när de gäller hur reglerna ser ut och vad forskningen säger.

För det första gör LAS det möjligt att börja tillsvidareanställningar med provanställningar (6 mån) samtidigt som det är snabbt, enkelt och billigt att bli av med den sist anställde under det första året. Och då tillkommer alla tidsbegränsade anställningar som arbetsgivare kan använda utan att motivera varför. Förmodligen avskräcker Svenskt Näringslivs propaganda fler företag från att anställa unga än vad LAS gör.

För det andra ger forskningen inget stöd för hur det svenska anställningsskyddet påverkar ungdomsarbetslöshet eller ungdomars sysselsättning i Sverige. Detta bekräftas bland annat av en rapport av regeringens finanspolitiska råd där forskaren Oskar Nordström Skans säger att: ”Det är svårt att på allvar hävda att arbetsrätten är en betydande faktor för den förändring [av ungdomsarbetslösheten] som vi sett under den senaste tioårsperioden” Detta helt enkelt därför att det inte har genomförts några större förändringar av arbetsrätten under den tiden.

Fölster och Sahlén skriver vidare att ”lagstiftningen slår fast att de med kortare anställningstid ska sägas upp först vid arbetsbrist, oavsett kompetens”. Även detta är felaktigt. Ett grundkrav för att behålla jobbet är att man har ”tillräcklig kompetens”. Det ger inte sällan ungdomar, ofta med hög och ny utbildning, en fördel. Vidare utelämnar de helt det faktum att alla de relevanta reglerna i LAS är möjliga för fack och arbetsgivare att förhandla om, för att hitta den bästa lösningen för branschen, företaget eller arbetsplatsen.

Ungdomsarbetslösheten är ett för viktigt problem för att reduceras till propaganda från Svenskt Näringsliv. Det som verkligen skapar stora problem för unga är bristande utbildning. Det vet Fölster och Sahlén, men deras primära syfte är inte att minska ungdomsarbetslösheten utan att försvaga las. Det hjälper inte svenska ungdomar att få jobb.

Anders Thoresson Aftonbladet

LOs studie baserar sig på offentlig inkomststatistik för 20-64 åringar. Till gruppen arbetslösa, sjuka och pensionärer hör dem som under året får den största delen av sin inkomst från pension, sjukpenning eller arbetsmarknadsstöd.

2002 hade 8 procent av Sveriges sjuka, pensionärer och arbetslösa en låg inkomst, det vill säga en disponibel inkomst som understeg 60 procent av medianinkomsten för befolkningen som helhet. 2007 hade andelen fattiga fördubblats, 16 procent av Sveriges sjuka, pensionärer och arbetslösa hade en låg inkomst. Den största ökningen skedde mellan 2006 och 2007.

Samtidigt har andelen fattiga bland resten av befolkningen i stort sett varit oförändrad. Från 2002 till 2007 har andelen fattiga bland arbetare och tjänstemän legat stadigt kring 4 procent. Det innebär att fattigdom är fyra gånger så vanligt bland sjuka, pensionärer och arbetslösa som bland befolkningen i övrigt.

Sedan 1980 har utvecklingen gått mot en allt mer ojämn inkomstfördelning. Mellan 2002 och 2007 ökade inkomstspridningen dramatiskt med nästan 20 procent. Ungefär hälften av ökningen kan förklaras av den ojämna fördelningen av kapitalinkomster.

- Det finns framförallt två skäl till den allt större spridningen av inkomster. Det första är att skillnaden har ökat mellan dem som har arbete och dem som inte har arbete. Det är delvis en följd av reallöneökningar, men också av försämringar i trygghetssystemen och sänkta skatter för dem som arbetar. Det andra är att kapitalinkomsterna har ökat kraftigt bland de rikaste, säger Anna Fransson, utredare på LOs arbetslivsenhet och författare till rapporten.

Rapporten visar också att anställningsform och anställningsgrad är två viktiga faktorer som påverkar inkomsterna. Bland arbetare skiljer det ungefär 50.000 kr per år i arbetsinkomst för kvinnor och ungefär 100.000 kr per år för män beroende på om man har fast eller tidsbegränsad anställning. Mindre än hälften av alla arbetarkvinnor har heltidsarbete hela året, medan nio av tio manliga tjänstemän har heltidsarbete hela året.

- Att ha en fast förankring på arbetsmarknaden har blivit oerhört viktigt. Perioder med arbetslöshet mellan olika anställningar slår stenhårt mot privatekonomin. Trygghetssystemen behöver ge trygghet för dem som inte kan eller får arbeta, men också för oss alla som riskerar att råka ut för det. Att låta inkomsterna för sjuka, arbetslösa och pensionärer halka efter de arbetandes gröper ur tryggheten för alla, säger Irene Wennemo, chef för LOs arbetslivsenhet.