ssustr

Torsdagen den 14 januari överlämnade ordförandena för de tre fackliga centralorganisationerna över cirka 120.000 namnunderskrifter till arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin. Undertecknarna kräver att taket i a-kassan höjs.

- Att vi tre centralorganisationer tycker att regeringen ska höja taket i a-kassan kommer inte som någon nyhet för dig. Vi har lämnat över namnunderskrifter till dig tidigare. Då lyckades vi inte stoppa ditt beslut om att försämra a-kassan. Nu hoppas vi att vi kan påverka dig att förbättra och höja taket i a-kassan, sa LOs ordförande Wanja Lundby-Wedin till arbetsmarknadsministern.

LO, TCO och Saco har gemensamt samlat in namnunderskrifter. Bakgrunden till insamlingen är att arbetslöshetsförsäkringens tak inte höjts sedan 1 juli 2002. Taket för a-kassan, 18.700 kr, har inte följt löneutvecklingen och inkomstskyddet mellan två arbeten har gröpts ur. Den nuvarande regeringen sänkte 2006 ersättningen i a-kassan under de första hundra dagarna.

- Färre och färre får 80 procent av sin lön vid arbetslöshet. Det ser lite olika ut i våra organisationer, men det finns inga av våra förbund som inte berörs. I SVTs dokumentärserie Kraschen, som har berört mig mycket, har vi kunnat se hur arbetslösa tvingas sälja sina ägodelar därför att a-kassan inte ger inkomsttrygghet, sa Wanja Lundby-Wedin.

Men beskedet från arbetsmarknadsministern var att han inte har några planer på att förbättra a-kassan.

- Jag kan inte utlova att det i närtid blir någon höjning av a-kassan, sa Sven Otto Littorin.

På en direkt fråga svarade Sven Otto Littorin att det inte heller kommer något löfte från regeringen före valet om höjt tak i a-kassan.

Läs även Wanja Lundby-Wedins debattinlägg på Aftonbladet.se om hur regeringens politik pressar ned lönerna.


Text: Joakim Jakobsson

Nu har det börjat val-året vi i SSU Strängnäs har mycket att göra om vi ska behålla makten från borligheten. Det är även viktigt att vi tar tillbaka makten från Reinfeldt o co om vi ska överleva.

Vi kommer snart åter upp ta möterna på abf och vi kommer även ha års möte och om man vill ha röst rätt på mötet så gäller det att man betalt medlems avgift. Jag ser fram mot ett kanpanj år för ett rödare Strängnäs.


Nicklas Kanevåg

Vi är många som på nära håll bevittnat regeringens haveri av sjukförsäkringen. Alltför många är de som tvingas leva mitt i nedmonteringen av den trygghetsförsäkring det handlar om. Tusentals människor som haft oturen att drabbas av sjukdom eller skada, och som därför fått en nedsatt arbetsförmåga, kommer under det år vi nu går in i att knuffas ut ur sjukförsäkringen.

Effekterna av ett stelbent regelverk där fasta tidsgränser överskuggar allt annat börjar nu på allvar visa sig. I den debatt som pågår har det blivit tydligt att regeringens försämringar av sjukförsäkringen väcker både ilska och oro. Alla vi som ser att sjukdom kan drabba vem som helst inser också att den sjukförsäkring vi nu har inte klarar av att leverera trygghet.

Det får inte vara så att den som är sjuk riskerar att bli av med sin ersättning från försäkringen och hänvisas till den långa kö av arbetssökande som redan finns. Det får inte heller vara så att den som kämpar för att komma tillbaka till det jobb som hon eller han har kompetens och kunnande för, men som tvingas vänta i vårdkön, ändå kan få sin ekonomiska trygghet raserad över en natt när tidsgränserna slår till.

Förändringarna i sjukförsäkringen handlar inte om misstag eller oavsiktliga felsteg från regeringens sida. Visserligen har de stora förändringarna av försäkringen drivits igenom både snabbt och hafsigt. Visserligen är det så att regeringen inte lyssnat till allvarliga invändningar från myndigheter och organisationer med kunskaper om försäkringen. Men förändringarna i sjukförsäkringen är en del i ett målmedvetet arbete och en del i regeringens jobbpolitik. En jobbpolitik som skiljer sig helt från det vi är vana vid, en jobbpolitik som utgår från att ökad press på individen skapar fler arbetstillfällen.

Regeringen har i kölvattnet av den hårda kritiken tvingats till reträtt i delar av de föreslagna förändringarna, men i grund och botten förändrar det mycket lite. Den nya sjukförsäkringen innebär en hård kravlinje mot den som drabbats av ohälsa och nedsatt arbetsförmåga. Det är en försäkring som saknar balans mellan krav och rättigheter.

LO vill också gärna se en arbetslinje för den som ska återgå i arbete efter en längre tids sjukdom. Men sjukförsäkringen ska ge skydd mot inkomstbortfall vid sjukfrånvaro på grund av nedsatt arbetsförmåga. Sjukförsäkringen ska också skapa lugn så att den som blivit sjuk eller skadad med stöd och hjälp ska kunna återgå i arbete. Ibland handlar det om att återvinna sin arbetsförmåga, ibland handlar det om att ta tillvara den arbetsförmåga som finns trots ohälsan. Ju tidigare insatser desto större är chansen att komma tillbaka till arbete.

I prövandet av politiken har LO tittat på betydelsen av tidsgränser i sjukförsäkringen men konstaterat att det bara kan fungera om det kan garanteras att den som är sjuk får del av all möjlig hjälp för att kunna återvända till arbete, och bara om god ekonomisk trygghet kan garanteras. Att skapa sådana garantier är svårt och inte minst därför sa LOs kongress 2008 tydligt nej till tidsgränser i sjukförsäkringen.

Kongressen konstaterade också att ett bra och solidariskt samhälle inte stänger ute människor från arbetsmarknaden utan tar tillvara den arbetsförmåga som finns. Det behövs fler jobb som låter människor som i dag stängs ute vara med. LO anser att det krävs tydliga insatser för att de som varit sjukskrivna länge och är medicinskt färdigbehandlade ska få stöd till nytt arbete. LO vill att de ska ha rätt till aktiva insatser inom ramen för Arbetsförmedlingen.

De som varit sjuka länge och inte har jobb ska få fördjupad och förnyad analys av sina möjligheter och stöd med hög kvalitet. Den som får arbetsträning och arbetsprövning ska ha rätt att behålla en ersättning på samma nivå som sin sjukpenning i 12 månader.

Om det bedöms att personen efter dessa 12 månader inte kan få ett arbete på den vanliga arbetsmarknaden ska man få möjlighet gå in i ett kraftigt subventionerat eller skyddat arbete. Först om det inte är möjligt ska rätten till förtidspensionering prövas.

Alla behövs och jobb med stöd är viktiga jobb. Regeringen är inte beredd att satsa tillräckligt på personer med nedsatt arbetsförmåga eller på de sjuka som behöver få stöd av Arbetsförmedlingen.

Samtidigt som regeringen kritiserar det stora antalet förtidspensionerade så drar man ner på lönebidragen som är färre nu än 2006. Ett beslut som står i direkt motsats till vad regeringen säger sig vilja uppnå.

Därför menar LO att det behövs mer än vad regeringen satsar för att säkerställa att den som drabbas av ohälsa får nödvändigt stöd för att kunna komma tillbaka. Det krävs aktiva insatser och snabba insatser.


Wanja Lundby-Wedin, ordförande LOVi är många som på nära håll bevittnat regeringens haveri av sjukförsäkringen. Alltför många är de som tvingas leva mitt i nedmonteringen av den trygghetsförsäkring det handlar om. Tusentals människor som haft oturen att drabbas av sjukdom eller skada, och som därför fått en nedsatt arbetsförmåga, kommer under det år vi nu går in i att knuffas ut ur sjukförsäkringen.

Effekterna av ett stelbent regelverk där fasta tidsgränser överskuggar allt annat börjar nu på allvar visa sig. I den debatt som pågår har det blivit tydligt att regeringens försämringar av sjukförsäkringen väcker både ilska och oro. Alla vi som ser att sjukdom kan drabba vem som helst inser också att den sjukförsäkring vi nu har inte klarar av att leverera trygghet.

Det får inte vara så att den som är sjuk riskerar att bli av med sin ersättning från försäkringen och hänvisas till den långa kö av arbetssökande som redan finns. Det får inte heller vara så att den som kämpar för att komma tillbaka till det jobb som hon eller han har kompetens och kunnande för, men som tvingas vänta i vårdkön, ändå kan få sin ekonomiska trygghet raserad över en natt när tidsgränserna slår till.

Förändringarna i sjukförsäkringen handlar inte om misstag eller oavsiktliga felsteg från regeringens sida. Visserligen har de stora förändringarna av försäkringen drivits igenom både snabbt och hafsigt. Visserligen är det så att regeringen inte lyssnat till allvarliga invändningar från myndigheter och organisationer med kunskaper om försäkringen. Men förändringarna i sjukförsäkringen är en del i ett målmedvetet arbete och en del i regeringens jobbpolitik. En jobbpolitik som skiljer sig helt från det vi är vana vid, en jobbpolitik som utgår från att ökad press på individen skapar fler arbetstillfällen.

Regeringen har i kölvattnet av den hårda kritiken tvingats till reträtt i delar av de föreslagna förändringarna, men i grund och botten förändrar det mycket lite. Den nya sjukförsäkringen innebär en hård kravlinje mot den som drabbats av ohälsa och nedsatt arbetsförmåga. Det är en försäkring som saknar balans mellan krav och rättigheter.

LO vill också gärna se en arbetslinje för den som ska återgå i arbete efter en längre tids sjukdom. Men sjukförsäkringen ska ge skydd mot inkomstbortfall vid sjukfrånvaro på grund av nedsatt arbetsförmåga. Sjukförsäkringen ska också skapa lugn så att den som blivit sjuk eller skadad med stöd och hjälp ska kunna återgå i arbete. Ibland handlar det om att återvinna sin arbetsförmåga, ibland handlar det om att ta tillvara den arbetsförmåga som finns trots ohälsan. Ju tidigare insatser desto större är chansen att komma tillbaka till arbete.

I prövandet av politiken har LO tittat på betydelsen av tidsgränser i sjukförsäkringen men konstaterat att det bara kan fungera om det kan garanteras att den som är sjuk får del av all möjlig hjälp för att kunna återvända till arbete, och bara om god ekonomisk trygghet kan garanteras. Att skapa sådana garantier är svårt och inte minst därför sa LOs kongress 2008 tydligt nej till tidsgränser i sjukförsäkringen.

Kongressen konstaterade också att ett bra och solidariskt samhälle inte stänger ute människor från arbetsmarknaden utan tar tillvara den arbetsförmåga som finns. Det behövs fler jobb som låter människor som i dag stängs ute vara med. LO anser att det krävs tydliga insatser för att de som varit sjukskrivna länge och är medicinskt färdigbehandlade ska få stöd till nytt arbete. LO vill att de ska ha rätt till aktiva insatser inom ramen för Arbetsförmedlingen.

De som varit sjuka länge och inte har jobb ska få fördjupad och förnyad analys av sina möjligheter och stöd med hög kvalitet. Den som får arbetsträning och arbetsprövning ska ha rätt att behålla en ersättning på samma nivå som sin sjukpenning i 12 månader.

Om det bedöms att personen efter dessa 12 månader inte kan få ett arbete på den vanliga arbetsmarknaden ska man få möjlighet gå in i ett kraftigt subventionerat eller skyddat arbete. Först om det inte är möjligt ska rätten till förtidspensionering prövas.

Alla behövs och jobb med stöd är viktiga jobb. Regeringen är inte beredd att satsa tillräckligt på personer med nedsatt arbetsförmåga eller på de sjuka som behöver få stöd av Arbetsförmedlingen.

Samtidigt som regeringen kritiserar det stora antalet förtidspensionerade så drar man ner på lönebidragen som är färre nu än 2006. Ett beslut som står i direkt motsats till vad regeringen säger sig vilja uppnå.

Därför menar LO att det behövs mer än vad regeringen satsar för att säkerställa att den som drabbas av ohälsa får nödvändigt stöd för att kunna komma tillbaka. Det krävs aktiva insatser och snabba insatser.


Wanja Lundby-Wedin, ordförande LO